Det finns dom som säger att rockmusik inte är bra för dig. Att du borde klippa dig och skaffa dig ett jobb eller i alla fall skaffa dig ett liv eller om inte det funkar åtminstone någon vettigare musik att spela. Det fanns dom som sa allt detta till Mattias Tell och till en början kände han sig tvungen att lyssna. Han inledde en kort sejour på Musikhögskolan i Göteborg som klassisk gitarrist, men tänkte ganska snart "vafan, skulle Slash sitta här och traggla den här skiten?" Naturligtvis inte. Mattias hoppade av. Istället fick Slash och Guns'n'Roses sällskap i skivhyllan av en grungevåg som svepte undan benen på honom, som fick hans band Stardog Champion att göra en rad inspirerade demos och spela på Astoria i London. Men i likhet med alla band som fäktar mot väderkvarnar orkade delar av Stardog Champion inte med och bandet somnade in. Och någonstans precis där lades grunden till plattan du just nu kanske håller i din hand, Mattias Tells solodebut "Äntligen". Efter att ha värvats som gitarrist till både Dimbodius och David Urwitz satte Mattias igång att skriva låtar på svenska. Influenserna var fortfarande desamma, möjligen aningen bredare och popigare, men språkbytet innebar på inget sätt att han närmade sig Lundell, Winnerbäck, Lemarc och resten av den svenska singer/songwriter-mittfåran. Mattias ville göra något som han är ensam om, en svensk rockplatta som ömsom kramar och smeker, ömsom smäller på som fan och med facit i hand råder det ingen tvekan om att han lyckats. Tillsammans med ljudmästaren Charles Storm har han skapat sig ett eget musikaliskt universum, låtar som på samma gång flyter och hackar sig fram. Det är taggigt men poppigt. Larmigt men snyggt. Och texter som på ett eget sätt behandlar klassiska ämnen som kärlek, tillhörighet och utanförskap. Det fanns dom som sa till Mattias Tell att rockmusik inte är bra för honom. Dom har han, tack och lov, slutat lyssna på.